Titta på araberna, dom störtar sina kriminella ledare trots att polisen skjuter ihjäl dom. Här i Sverige skjuter polisen ihjäl folk och går fria varje gång. Horungar som Maria Wetterstrand, Lars Ohly, Beatrice Ask och Gudrun Schyman sitter då tysta som dom svin dom är.
Men då och då dyker gubbar som Lindberg upp och fjolle-kritiserar en diktatur som mördar en miljon barn varje år tillsammans med Bush & Co. Samt skyddar Sveriges massmördar-regering sina kumpaner, Lundin, Wallenberg, CIA, MOSSAD etc etc.
SVERIGES REGERING ÄR VÄRLDENS STÖRSTA BARNMÖRDARORGANISATION - ALLA I SVERIGES REGERING OCH SVENSKA POLISER, ÅKLAGARE OCH DOMARE ÄR PEDOFILER FÖR DOM FÖRSTÖR BARNS LIV OCH SOVER GOTT OM NÄTTERNA.
Brister i systemet. Per Lindeberg skriver i dag om bristerna i det svenska rättssystemet. Samma system som förvägrar de två läkarna resning i da Costa-fallet.
Per Lindeberg: Hög tid att svenska rättsrötan blev känd
Sverige är knappast någon bananrepublik - men inte heller en välfungerande rättsstat, skriver Per Lindeberg.
 |
PER LINDEBERG
är journalist och författare. Han belönades med Grävande Journalisters Guldspade för sin granskning av Da Costa-fallet i boken "Döden är en man".
är journalist och författare. Han belönades med Grävande Journalisters Guldspade för sin granskning av Da Costa-fallet i boken "Döden är en man".
- I alla andra länder är detta det minsta man kan begära av en journalist!!!
Debatten kring sexbrottsutredningen mot Julian Assange har till slut hamnat på en nivå där den blivit viktig och koncentreras på formerna för det rättsliga efterspelet.
När Julian Assanges advokat Geoffrey Robertson ifrågasätter om Assange verkligen kan räkna med att få en "fair trial" i Sverige, väcker detta närmast chauvinistiska reaktioner från svensk sida.
Statsminister Reinfeldt känner sig föranlåten att deklarera att det svenska rättsväsendet fungerar väl och antyder att Assangesidan har en suspekt kvinnosyn. På ledarsidor i svenska tidningar sluter man upp bakom statsministern och det talas om smutskastning av det svenska rättssystemet. Assange framställs som en fegis som försöker dra sig undan en rättslig prövning.
Ingenstans nämns att den brittiske advokatens farhågor i själva verket är desamma som gång på gång under det senaste decenniet kommit till uttryck i den svenska rättsdebatten just beträffande prövningen av misstänkta sexbrott.
De farhågorna har framförts av advokater, pensionerade domare, rättsvetare, journalister och samhällsdebattörer.
Varje länk i rättskedjan har berörts av denna kritik - den har gällt oprofessionella polisutredningar, dubiösa experter, åklagare med bristande objektivitet, domstolar där politiskt utvalda domare (nämndemännen) haft diskutabel kompetens för sitt ansvarsfulla åtagande.
Allvarligast är kanske den avgörande brist i den svenska rättsordningen, som Justitiekanslerns utredning från 2006 ("Felaktigt dömda") pekade på - att det i Sverige är i det närmaste omöjligt att få felaktiga domar omprövade. Det är tydligt att det är viktigare för svenska domstolar att slå vakt om sin egen förmenta ofelbarhet än att ge den enskilde medborgaren en rättvis behandling.
I dagarna har denna fråga fått förnyad aktualitet. Det gäller da Costafallet - själva utgångspunkten för den moralpanik, som kom att driva fram krav på skärpta straff för sexbrott. I kölvattnet följde den uppluckring av rättssäkerheten för åtalade, som medförde att misstänkta i praktiken kunnat dömas på hörsägen.
I da Costafallet beskrevs de två anklagade läkarna som skyldiga i medierna redan innan de framträtt i rättssalen. Kvinnogrupper demonstrerade utanför domstolen. Polisläckor försåg medierna med uppgifter, som misstänkliggjorde de åtalade. Åklagaren struntade i objektivitetskraven. Nämndemännen hade förtroliga samtal med pressen. Tvivelaktiga sakkunniga lanserades som framstående experter. Av brottmålet blev en politisk process kring frågor om klass och kön.
För bara någon vecka sedan avslog den högsta förvaltningsdomstolen en tredje resningsansökan från de två deslegitimerade läkarna, som i mer än 20 års tid kämpat för att få upprättelse för det rättsövergrepp som de utsatts för.
Detta trots att det i dag finns ny bevisning och en allmänt spridd enighet om att läkarna ska betraktas som helt oskyldiga till det brott, som de en gång påstods ha begått - styckningen av en kvinnokropp.
Detta trots att en tingsrättsdom härom året bekräftat att läkarna utsatts för ett stort antal felaktigheter i den rättsliga behandlingen, misstag som i praktiken berövade dem möjligheterna att få en rättvis prövning av sin sak.
Denna rättsskandal är långtifrån den enda, som ger anledning till tvivel på det svenska rättsväsendets tillförlitlighet. Den illustrerar dock ovanligt tydligt att den brittiske advokaten har befogad anledning att uttala oro för sin klients möjligheter att få en rättvis behandling.
Kanske kan Assangeaffären bli en möjlighet att till slut få internationell uppmärksamhet kring de avgörande svagheterna i den svenska rättskipningen och kring de problem, som i den inhemska debatten varit närmast omöjliga att få gehör för hos svenska politiker och hos företrädare för det kritiserade rättssystemet.
Sverige är knappast någon bananrepublik, som upphetsade anhängare till Assangesidan velat göra gällande. Problemet är att Sverige knappast heller är en välfungerande rättsstat. Det är en fråga som det är nödvändigt att prata om.
När Julian Assanges advokat Geoffrey Robertson ifrågasätter om Assange verkligen kan räkna med att få en "fair trial" i Sverige, väcker detta närmast chauvinistiska reaktioner från svensk sida.
Statsminister Reinfeldt känner sig föranlåten att deklarera att det svenska rättsväsendet fungerar väl och antyder att Assangesidan har en suspekt kvinnosyn. På ledarsidor i svenska tidningar sluter man upp bakom statsministern och det talas om smutskastning av det svenska rättssystemet. Assange framställs som en fegis som försöker dra sig undan en rättslig prövning.
Ingenstans nämns att den brittiske advokatens farhågor i själva verket är desamma som gång på gång under det senaste decenniet kommit till uttryck i den svenska rättsdebatten just beträffande prövningen av misstänkta sexbrott.
De farhågorna har framförts av advokater, pensionerade domare, rättsvetare, journalister och samhällsdebattörer.
Varje länk i rättskedjan har berörts av denna kritik - den har gällt oprofessionella polisutredningar, dubiösa experter, åklagare med bristande objektivitet, domstolar där politiskt utvalda domare (nämndemännen) haft diskutabel kompetens för sitt ansvarsfulla åtagande.
Allvarligast är kanske den avgörande brist i den svenska rättsordningen, som Justitiekanslerns utredning från 2006 ("Felaktigt dömda") pekade på - att det i Sverige är i det närmaste omöjligt att få felaktiga domar omprövade. Det är tydligt att det är viktigare för svenska domstolar att slå vakt om sin egen förmenta ofelbarhet än att ge den enskilde medborgaren en rättvis behandling.
I dagarna har denna fråga fått förnyad aktualitet. Det gäller da Costafallet - själva utgångspunkten för den moralpanik, som kom att driva fram krav på skärpta straff för sexbrott. I kölvattnet följde den uppluckring av rättssäkerheten för åtalade, som medförde att misstänkta i praktiken kunnat dömas på hörsägen.
I da Costafallet beskrevs de två anklagade läkarna som skyldiga i medierna redan innan de framträtt i rättssalen. Kvinnogrupper demonstrerade utanför domstolen. Polisläckor försåg medierna med uppgifter, som misstänkliggjorde de åtalade. Åklagaren struntade i objektivitetskraven. Nämndemännen hade förtroliga samtal med pressen. Tvivelaktiga sakkunniga lanserades som framstående experter. Av brottmålet blev en politisk process kring frågor om klass och kön.
För bara någon vecka sedan avslog den högsta förvaltningsdomstolen en tredje resningsansökan från de två deslegitimerade läkarna, som i mer än 20 års tid kämpat för att få upprättelse för det rättsövergrepp som de utsatts för.
Detta trots att det i dag finns ny bevisning och en allmänt spridd enighet om att läkarna ska betraktas som helt oskyldiga till det brott, som de en gång påstods ha begått - styckningen av en kvinnokropp.
Detta trots att en tingsrättsdom härom året bekräftat att läkarna utsatts för ett stort antal felaktigheter i den rättsliga behandlingen, misstag som i praktiken berövade dem möjligheterna att få en rättvis prövning av sin sak.
Denna rättsskandal är långtifrån den enda, som ger anledning till tvivel på det svenska rättsväsendets tillförlitlighet. Den illustrerar dock ovanligt tydligt att den brittiske advokaten har befogad anledning att uttala oro för sin klients möjligheter att få en rättvis behandling.
Kanske kan Assangeaffären bli en möjlighet att till slut få internationell uppmärksamhet kring de avgörande svagheterna i den svenska rättskipningen och kring de problem, som i den inhemska debatten varit närmast omöjliga att få gehör för hos svenska politiker och hos företrädare för det kritiserade rättssystemet.
Sverige är knappast någon bananrepublik, som upphetsade anhängare till Assangesidan velat göra gällande. Problemet är att Sverige knappast heller är en välfungerande rättsstat. Det är en fråga som det är nödvändigt att prata om.
PER LINDEBERG
0 kommentarer:
Skicka en kommentar